Gå med i verksamheten

Som beredkapsjourhavande börjar min uppgift då myndigheterna beslutar att påkalla Frivilliga räddningstjänsten till hjälp. Larmcentralen skickar till mig ett textmeddelande med nummer till myndigheten som är på plats och bakgrundsuppgifter om det som skett. Jag ringer till myndigheten och får mer information om uppdraget och på vilket sätt de vill att Frivilliga räddningstjänsten ska hjälpa samt var man ska samlas. Sedan börjar jag larma larmgrupperna.

En bra beredskapsjourhavande har känsliga antenner: han eller hon känner till Frivilliga räddningstjänstens resurser i sin region och skyr inte för att erbjuda dem till myndigheternas stöd. Han eller hon kan också säga ifrån om den nödvändiga beredskapen inte finns och kan hänvisa till grannregionens resurser. Ingen är bättre än någon annan och genom samarbete klarar man sig.

Att slå larm särskilt i stora situationer är riktigt arbetsamt. I vår region har vi sju jourhavande, varav en jourhavande och en reservjourhavande dejourerar en månad åt gången. Om situationen drar ut på tiden ska den jourhavande och Frivilliga räddningstjänstens ledare som är på plats kunna tillsammans komma överens om när det behövs fler hjälpare.

Jag tycker att man lär sig bäst i praktiken genom att göra saker. Den jourhavandes viktigaste egenskap är att vara lugn och ha rätt serviceinställning, vara bra på att lyssna och förmedla sitt ärende kort och koncist.

Under årens lopp är det i synnerhet situationer där ett barn eller en lätt klädd äldre person försvunnit vintertid som fastnat särskilt i minnet. Då rycker man alltid ut med fullt manskap.

Som beredskapsutbildare ordnar jag Frivilliga räddningstjänstens grundkurser och efterspaningsutbildningar på olika nivåer. Vid efterspaningar ger jag snabblektioner för frivilliga i olika efterspaningsmetoder. Jag har också besökt till exempel jaktsällskap, byaföreningar och första hjälpen-grupper och berättat om Frivilliga räddningstjänsten och dess verksamhet.

Som utbildare försöker jag alltid vara på samma nivå som deltagarna. Även om jag lär ut samma saker på kurserna är det alltid bra att planera utbildningen så att deltagarna känner att de får ut något av kursen. Utbildare måste förstå hur till exempel Frivilliga räddningstjänstens ledare eller en enskild frivillig agerar i larmsituationer och därför deltar jag också ofta i efterspaningskedjor i terrängen.
Jag försöker utveckla olika undervisningsmetoder så att deltagarna inte bara sitter på skolbänken och tittar på diabilder. Varje beredskapsutbildare har sin egen metod och stil och det tycker jag att är en rikedom. Jag brukar ibland gå på grundkurser som dras av andra och ”stjäla” idéer till mina egna kurser. Jag har märkt att många gånger är det bästa sättet att lära sig att lära ut saker till andra.

Vanligtvis överraskas kursdeltagarna av att Frivilliga räddningstjänsten har existerat i redan över 50 år. Många funder över hur bindande verksamheten är och blir konfunderade när jag berättar att verksamheten är frivillig: var och en kan själv avgöra om han eller hon rycker ut vid ett larm eller inte.

Det bästa är att i faktiska situationer se människor som jag själv utbildat och märka att de vet hur de ska agera. Då känns det som om jag som utbildare har fått något till stånd.

Frivilliga räddningstjänsten hjälper myndigheter med efterspaning under vatten. Den försvunne är ofta död, men på polisens begäran kan vi också leta efter föremål – vi har till exempel bärgat ett bankrånsbyte och vapen.

Av Frivilliga räddningstjänstens dykare krävs att de har dykarerfarenhet och är smånoga. I Finlands grumliga vatten ser man inte ens alltid längre än en armslängd framför sig. Om det är en hel sjö som ska genomsökas, kan insatsen vara i flera veckor.

Utöver dykning behövs frivilliga också för att exempelvis köra båt, hantera linorna och handa provianteringen. Vi arbetar alltid i grupp och ordnar avlastningssamtal efteråt. Det är viktigt att lyssna till sig själv. Om en dykare säger mitt under ett uppdrag att han eller hon inte vill gå i vattnet är saken klar för de andra. Man behöver inte ge en skild motivering för vägran.

Själv har jag arbetat som Frivilliga räddningstjänstens dykare i dryga tio år. Den mest belönande stunden är då man hittar den eller det man letar.

När jag får larm om att leta efter en försvunnen är det första jag tänker på att har jag all utrustning med mig. Jag har alltid en ryggsäck färdigpackad vid dörren. I den finns en ficklampa, pannlampa, reservbatterier, förstahjälpstillbehör, efterspaningsväst, en flaska vatten och proviant så att jag säkert klara mig några timmar i terrängen utan hjälp.

Väl på plats delar vi in oss i patruller eller bildar en spaningskedja och går i god ordning ut i terrängen. Det finns olika efterspaningsmetoder, vi spanar ofta på rad eller i bilpatruller. Ibland är vi också ute och letar i stadskärnor. Då rör vi oss i par, eftersom det inte lönar sig att gå i en kedja i längs stadens huvudgata.

Man tillbringar ofta en till två timmar i terrängen. Ledaren för en kedja eller patrull har som uppgift att övervaka hur kedjan ser ut och om spanarna orkar. För att man ska orka vara noggrann under hela insatsen håller vi då och då små pauser. Att leta i mörkret är annorlunda, då man inte ser längre än ljuskäglan. Då rör vi oss långsamt, så att vi säkert lägger märke till allt av vikt.

Det är bra om spanaren är systematisk. Då man letar efter någon ska man titta bakom varje buske, stubbe och sten. Själv har jag aldrig hittat en försvunnen, men min tanke är att det viktiga inte är vem som hittar den försvunne, utan att han eller hon hittas. Varje spanare är lika viktig.
Även om efterspaning alltid är en allvarlig sak och att röra sig i terrängen är stundvis tufft, är stämningen på efterspaningsstället alltid varm. Med tiden har jag också lärt känna de andra frivilliga. Det viktigaste är att som spanare kan jag hjälpa andra människor.

Frivilliga räddningstjänstens ledare fungerar som en länk mellan myndigheterna och frivilliga. Myndigheterna ger mig ett uppdrag som jag förmedlar vidare till de övriga frivilliga. Naturligtvis går informationen också i motsatt riktning.

I Frivilliga räddningstjänstens ledares arbetsteam ingår till exempel en sekreterare, informationsansvarig och skrivare. I Mellersta Nyland brukar vi göra så att Frivilliga räddningstjänstens ledare stöds av en vice ledare, så att dessa tillsammans till exempel planerar kartor för efterspaningssituationer. Samarbete med en mer erfaren Frivilliga räddningstjänstens ledare är viktigt, eftersom han eller hon kan lära en mycket om hur man sköter uppdragen. Jag hör till Frivilliga räddningstjänstens nyare ledare i vår region, eftersom jag genomgick utbildningen för ungefär ett år sedan.

Enligt mig ska en bra ledare för Frivilliga räddningstjänsten tåla stress och vara lugn. Han eller hon ska kunna lyssna till vad andra säger. Det är viktigt att vara lyhörd till de frivilligas stämning innan man rycker ut, de minsta fynden under efterspaningar och de frivilligas erfarenheter i terrängen. Om situationen förändras snabbt ska man kunna agera.

Som Frivilliga räddningstjänstens ledare arbetar jag tillsammans med myndigheterna. Samarbetet bär frukt om vi är på samma våglängd, order från myndigheterna är tydliga och alla håller sig till sitt område. Man måste också våga föreslå saker; det kan exempelvis hända att det är en polispatrulls första uppdrag.

Även om larmuppdragen ofta är tuffa och stämningen på dem mycket allvarlig, ger allt det andra kring en mycket mod och energi. Man får jobba med trevliga människor!

Vi är ofta de första personerna som patienten möter efter en olycka eller någon annan kris. Vi bistår denne tills exempelvis socialmyndigheten når fram.

Som frivillig inom psykiskt stöd hjälper jag personer att klara av svåra situationer så att han eller hon kan fortsätta leva sitt liv. Det bästa sättet att hjälpa är att vara lugnt närvarande och lyssna – liksom att befästa personen i nuet och få denne att förstå att han eller hon är i trygghet. Saker klarnar när de klarnar.

Även om olika situationer – våldsbrott, sjukdomsfall och familjekriser – som begrepp låter liknande är de dock alltid olika. Om saken eller personen som gått förlorad spelade en stor roll i livet och man saknar vänner, kan morgondagen kännas oöverkomlig för en människa. I synnerhet barn och ungdomar kan sakna erfarenheter från livet för att klara svårigheter. Därför har vi försökt betona särskilt barns och ungdomars psykiska uthållighet.

Nya frivilliga som vill gå med i larmgruppen intervjuas. Han eller hon ska förbinda sig till tystnadsplikt, genomgå utbildning och följa de gemensamma verksamhetsmodellerna. Vi frivilliga blir väl omhändertagna och efter uppdragen ordnas alltid ett avlastningssamtal. I hjälpsituationer arbetar vi alltid i par.

Efter att ha med patienten gått genom dennes svåraste minuter och ser honom eller henne ett eller tre år senare kanske i kassakön i butiken och ser denne skratta, då är det den bästa belöningen. Eller när man ser en ung pojke som har en ny flickvän. Eller när ett par som har haft det svårt kommer emot på gatan med en barnvagn och inte ens lägger märke till mig.

Patienten kommer sannolikt inte ihåg mig ett halvt år efter olyckan. Då vet jag att allting är som det ska.

Ofta gäller första omsorgen hjälp vid bränder. Som frivilliga inom första omsorgen ser vi till att människor har mat, kläder, nödvändiga läkemedel och tak över huvudet efter olyckan. Också kunskaper i första hjälpen är viktiga så att vi vid behov kan åtgärda små skador.

I allt detta ingår också alltid psykiskt stöd. När jag antecknar saker för att organisera hjälpen lyssnar jag samtidigt till hur personen mår.
Olyckor sker sällan på dagtid. Därför måste beredskapsplanerna vara i skick och avtalen med samarbetspartnerna vara i ordning, så att vi kan till exempel åka till affären för att hämta kläder mitt i natten.

Efter en olycka är människor ofta i ett chocktillstånd. Alla reagerar olika på en olycka och en människas förhållande till olyckan beror ofta mycket på hjälparens inställning. Det är viktigt att bemöta människor på deras egen nivå och kunna överväga sina ord. En person som varit i chock kommer ihåg många saker efteråt och kan börja fundera över den frivilliges ord.

Färdigheterna inom första omsorgen stödjer också ens vardagskompetens. Jag är bättre utrustad om det blir strömavbrott eller en eldsvåda bryter ut. Om barnen kommer med sin kompis som behöver omplåstras, om det skett något smått – då vet de att mamma kan hjälpa.

Flygräddningen inleds när en myndighet kontaktar den jourhavande, som larmar flygräddarna vid den närmaste basen. Propellrarna ska vara igång inom två timmar efter att larmet gått. Det är viktigt att vi flyger på ett säkert sätt. Även om vi strävar efter att lyfta i rask takt, måste det göras med eftertanke.

På efterspaningsflygturen finns två flygspanare, uppdragets ledare och en pilot.

Man flyger systematiskt över spaningsområdet från den ena till den andra sidan så att hela området genomsöks. Uppdragsledaren ser till att vi håller rätt rutt och det inte uppstår skuggzoner mellan omgångarna.

Medan man flyger över spaningsområdet spejar spanaren terrängen och vattendragen utan att lyfta blicken. Om en av flygspanarna ser rörelser, reflexer eller något, meddelar han eller hon till piloten i vilken riktning observationen gjordes och vart piloten ska svänga. Observationen kontrolleras och om den sammanfaller med det givna uppdraget, meddelar uppdragsledaren observationens koordinater via Virve.

Utöver efterspaning av personer utför vi också övervakningsflygningar. Vi kan bli ombedda att till exempel övervaka offentliga evenemang, knutpunkter i trafiken, översvämningar i Österbotten eller skogsbränder.

Jag har sedan barnsben varit intresserad av att flyga. När jag fyllde 15 år ville jag ha segelflygningscertifikat istället för mopedkort. Jag gick med i Tampereen Ilmailuyhdistys och där fanns personer som berättade om Finlands Flygräddningssällskap och dess verksamhet. Snart befann jag mig i Pirkanmaan Moottorilentoklubi, som var min bas. Jag har alltid haft en vilja att hjälpa min nästa och som flygspanare kan jag kombinera mina båda intressen på en gång.

Jag deltog i flygspanarkurserna för tre år sedan. Vem som helst som är frisk och vill hjälpa andra kan delta i kurserna. Människor i alla åldrar kan gå med i verksamheten och uppgifterna anpassas efter ens förmågor. Om intresset räcker till kan man fortbilda sig. För närvarande går jag på en utbildning till uppdragsledare.

Mitt första uppdrag var efterspaning av en person i skogen. Vi hittade personen, som fortfarande var vid liv. En bättre känsla än så har jag aldrig upplevt. Jag kan fortfarande se bilden framför mig.

En fördel med jobbet är att man också får se ställen som man annars inte skulle besöka. Det var roligt att bland annat se mottagningen av en jaktplansdivision och besöka flygstridsskolan.

Vi frivilliga oljebekämpare vid WWF samlar upp olja från stränder i fall av oljeolyckor och stödjer myndigheterna i vården av oljesmetade djur. Kustremsorna som ska rensas från olja varierar från bergiga öar till vassrika havs- eller insjövikar. Vi har till exempel samlat upp olja från viktiga fågelkobbar under häckningstid.

För att rensa stränderna från olja räcker det med normal hälsa och rörelseförmåga. Områdena som ska rensas är ibland ganska knepiga. En hög stresstolerans är till fördel, eftersom arbetet fortskrider långsamt och kan som värst pågå i månader. Arbetsperioden för en enskild frivillig varierar beroende på hur väl man själv orkar från en till tre dagar, varpå man håller en obligatorisk paus. Att hantera oljesmetade djur kräver speciella färdigheter och i vårdteamet ingår alltid en veterinär.

Inom oljebekämpningen finns det många olika uppgifter för varje frivillig, beroende på dennes färdigheter och önskemål. Då man rensar stränder från olja varierar uppgifterna från det själva rensningsarbetet till att leda gruppen och teamet. Arbetet kräver också en lageransvarig och en informatör och utbildare som utbildar nya frivilliga.

WWF ordnar utbildning och övningar för frivilliga. Tack vare bra skyddsutrustning och utbildade gruppledare finns det ingen fara att arbeta med olja.

Jag har medverkat i oljebekämpningstrupperna nästan ända sedan de grundades. Det bästa är att se hur alla frivilliga förbinder sig till att värna om vår gemensamma natur. Bäst vore det om man aldrig behövde rycka ut.

Provianteringssituationer är mycket olika och provianteringen ordnas från fall till fall. Om det är fråga om att leta efter en försvunnen person är det första skedet kritiskt. Bra kommunikation med ledningsgruppen är av primär vikt, så att provianteraren vet hur man ska förbereda sig.
Ibland går situationen snabbt över, ibland kan efterspaningarna räcka flera dagar. Det är ett slags utmaning för provianteraren då spanarnas mängd och efterspaningens längd varierar.

Att ordna proviantering är ett riktigt pussel. I mitt eget förråd finns värmelådor. De lokala frivilliga brandkårerna, Marthorna och Maa- ja kotitalousnaiset har kokare, grytor och slevar. Livsmedlen införskaffas från de lokala köpmännen.

Bra kontakter till de lokala affärerna är nödvändiga så att man har tillgång till livsmedel även mitt i natten. Från affärerna från man bland annat uppskuret bröd och charkuterivaror, av vilka man lätt kan laga smörgåsar. Om efterspaningen drar ut på tiden lagar vi utöver smörgåsar också varm mat.

Om det finns el att tillgå på olycksplatsen lagar vi maten på plats. Om det inte finns el, använder vi till exempel FBK:s lokaler och för ut maten i värmelådor i terrängen. Beroende på situationens omfattning begär jag hjälp från de lokala organisationerna, bland annat från FBK, Maa- ja kotitalousnaiset och Marthorna.

Utöver efterspaningar tillhandahåller vi proviantering på bland annat Frivilliga räddningstjänstens övningar. Övning är bra, eftersom rutiner medför säkerhet och man behöver inte spänna sig i onödan. Så sedan när det gäller behöver man inte vara nervös utan man litar på att alla sköter sin uppgift.

Då man letar efter försvunna anvisas räddningshunden och dess förare ett område att genomsöka och leta upp alla människor. Om det finns en människa i området kan hunden få vittring på den. Eller så använder man en spårhund för att se om någon har tagit sig genom området.
I dag kan räddningshundar utföra många olika uppgifter och de kan utföra dem i såväl terrängen, tätorter som byggnader. Färdigt skolade id-hundar har vi fortfarande inte. Kanske någon gång i framtiden kan våra hundar spåra upp en viss person i en grupp människor utifrån personens doftspår.

En bra räddningshund är varken för stor eller liten. Dessutom ska den vara psykiskt stark. Det är lite som med bilar: vill man idka offroad, lönar det sig inte att köpa en personbil. Också föraren bör ha en bra fysisk och psykisk balans. På uppdragen kan man stöta på vad som helst, till exempel hysteriska och sårade människor.

Jag är med, eftersom jag har en vilja att hjälpa. Man får vara mycket utomhus och arbeta med djur. Vissa tränar en gång per vecka, de aktivaste tre till fyra gånger i veckan. För nybörjare handlar det om en utbildningsväg på 2–4 år innan man går med i larmgruppen. På våra träningar deltar alla också på andra sätt än att träna sin egen hund, till exempel som målperson eller spårläggare.

Jag har lärt mig att man alltid ska lita på hunden. När hunden meddelar att något borde undersökas, är det bäst att undersöka stället.

Jag var 14 år när jag gick med i verksamheten. Jag hann inte med mera än att gå på en efterspaningskurs, när man frågade mig om jag var intresserad av en kurs i informationsgång. Man erbjöd mig genast uppgifter då det verkade finnas en brist på frivilliga.

Vem som helst kan bli signalist. Själv känner jag till anordningarna, men jag har inte någon särskild kunskap om dem. Man behöver inte kunna sätt upp en radioförbindelse till Australien med hjälp av en klädhängare och tv-kabel, utan i larmsituationer finns det många olika uppgifter. En signalist kan prata i radiotelefon, föra informeringsdagbok, agera som tekniskt stöd, exempelvis vid byggande av master och basstationer, underrättelsechef eller ta emot och kontrollera kommunikationsutrustningen.

För är det bästa att signalist får en helhetsbild av larmuppdraget: den signalisten ser och hör hela situationen på en gång.

Informationsgången ska under uppdragen alltid vara ett steg före så att helhetsbilden inte fördröjer på grund av stödfunktionen. I larmsituationer försöker vi förutse hur Frivilliga räddningstjänstens ledare kommer att utveckla situationen. Till exempel om efterspaningsområdet utvidgas, måste jag ha basstationer på längre avstånd. Om man tillkallar 50 nya frivilliga måste jag se till att kommunikationsmedlen och nätet håller. Och om den försvunne hittas är det den signalisten som först får denna information. Då är det bra att veta var grupperna finns och var närmaste väg ligger dit man kan dirigera ambulansen.

Det lönar sig att prova, eftersom du som signalist kan finna saker som du aldrig ens känt till och som du aldrig hade gissat att du gillar. Så gick det för mig.

Mitt intresse för sjöräddningsverksamheten väcktes när en kapten på ett räddningsfartyg behövde hjälp med att underhålla fartyget. När underhållet var gjort fick fartyget ett larm till Airisto, där man sett en nödraket. Jag tyckte det var intressant, och så fick jag komma med på en veckoslutsjour.

Där började det. Nu har jag varit kapten i över 30 år. Under årens lopp har jag också fungerat som fartygsansvarig några år.
Det bästa med sjöräddningsintresset är att hjälpa människor. Det känns bra att se de glada minerna när vi har hjälpt dem som är i nöd. Det underbart av vara till sjöss oavsett vädret.

Utmanande situationer som man, lyckligtvis sällan stöter på, är om det egna fartygets maskin eller navigeringsutrustning slutar fungerar i dåliga förhållanden eller om någon i manskapet blir sjuk eller stöter sig på ett uppdrag. Det värsta är om vi hittar den försvunne som död. Det som jag bäst kommer ihåg är just bärgandet av en omkommen person. I det fallet hade alkohol och för hög hastighet orsakat olyckan. I sådana fall får man inte glömma eftervården av manskapet.

I och med att räddningsfartygen blir allt snabbare och mer tekniska krävs det att manskapet övar allt mer till sjöss. Frivilliga får allt mer uppdrag från myndigheterna, vilket är en bra sak – det betyder att man litar på oss.

Trafikledare läggs in på begäran av myndigheterna. Begäran kommer till mig eller en annan jourhavande. Vi kontrollerar situationen, hur mycket hjälp som behövs och vilka av våra vägservicemän som är närmast och kan rycka ut.

Större omdirigeringar av trafiken kan kräva till och med 5–7 killar, men för att stänga av en väg räcker det vanligtvis med en person. Normalt varar trafikstyrningen på en olycksplats 3–5 timmar. Vanligtvis eftersträvar vi att byta ut de frivilliga med några timmars mellanrum.
För mer krävande uppdrag tar vi med Allu, vägservicens katastrofkärra. Allu innehåller koner, VHF-telefoner, förstahjälptillbehör, bårar, ett bord för ledningsuppgifter och andra nödvändiga saker. I sin egen bil har vägservicemännen basförnödenheter, så normalt behöver man inte ta med Allu.

Det bästa med detta arbete är att man får vara en länk i räddningsverksamheten. Jag har medverkat i vägservicen i redan 18 år. Lyckade uppdrag hjälper en att fortsätta. Viljan att hjälpa bottnar i min egen barndom, då mina föräldrar aktivt medverkade i idrottsföreningens talkolag.

Dagens trafik är farlig. Ibland när man går ut ur huset och stänger dörren bakom sig funderar man, att det vore roligt att helskinnad komma hem.

Svåra situationer är olyckor med dödligt utfall. Dock vet vi inte alltid när vi anländer på platsen vad för slags olycka det är fråga om. Med tanke på trafikstyrningen är det viktigt att veta att vägen är avstängd och hur länge undantagsarrangemangen väntas räcka. Det är just dessa saker som vi berättar för dem som frågar. Närmare information om situationen ges av myndigheterna.