Flickan som gick vilse

Femåriga Anja Kumpurinne försvann från gården i byn Kerässieppi den 24 maj 1963. Det var upptakten till Finlands första stora efterspaningsoperation och det som ledde till grundandet av Frivilliga räddningstjänsten för 50 år sedan.

text Kimmo Holopainen

Fredagen den 24 maj 1963 började som vilken annan dag som helst i den lilla byn Kerässieppi. Nätterna var ännu kalla så här nära Pallastunturi-fjällen, men varmare väder var i antågande.

Anja Kumpurinne, nästyngst av sju barn, lekte med sina syskon på gårdsplanen. Mamma hade gått till ladugården och pappa tittade till fångstredskapen i närbelägna Sieppijärvi.

När Anja klädde på sig den morgonen meddelade hon att hon hade kallt. Med en femårings bestämdhet hade hon klätt sig i både klänning och blåa långbyxor samt en blå kofta och en blåvitrandig mössa.

När de andra barnen gick in blev Anja ensam ute på gården och lekte. Mamma tittade till flickan mellan sina sysslor.

Vid elvatiden skulle pappa fara iväg till posten i Muonio kyrkby, så mamma ropade åt Anja att hon skulle komma in.

Ingen svarade. Mamma gick ut för att hämta dottern där hon senast hade sett henne leka, men ingen Anja syntes till. Mamman gick och kollade en närbelägen vattenfylld grop för att försäkra sig om att flickan inte hade trillat i vattnet.

På stigen norrut från byn, den så kallade Puolitaipalestigen, hittade pappan små fotspår. Ungefär en kilometer längre bort verkade spåren lämna stigen och fortsätta till skogs. Det var inte bra. Där fanns mil efter mil av obebodd ödemark.

Hemma hade Anjas mamma larmat bybor att komma och leta efter flickan. Vid 12-snåret hade ett trettiotal människor börjat finkamma skogarna kring gården.

Storspaning inleds

Vid halvfyratiden meddelade man per telefon tf. länsmannen i Enontekis, Juhani Lihtonen, att ett barn var försvunnet. Han vände sig till Lapplands gränsbevakning i Särkijärvi i Muonio och bad om assistans. På kvällen anlände en underofficer, 16 gränsjägare och två hundar till Kerässieppi.

Gränshunden ledde efterspanarna längs Puolitaipalestigen till Pahajokis strand. Skulle flickan ha fått för sig att vada till andra sidan? Anja hade en gång varit nära att drunkna, så man visste att hon var rädd för vatten, och vattnet var rätt strömt, så man tog inte hunden till andra sidan vattendraget.

Det blev natt och ingen hade hittat Anja. Temperaturen sjönk till några plusgrader.

På lördagen fortsatte spaningsarbetet: ett hundratal människor deltog, bland dem gränsbevakare, poliser och invånare från byarna i trakten.

Några kilometer öster om Pahajoki hittade en av spaningsgrupperna spår efter små skor på en renstig. Spåren ledde norrut. De sista spåren man hittade fanns vid Putkioja, några hundra meter från Pahajoki.

Upptäckten innebär att man fick utvidga spaningsområdet. Kapten Elja Toivonen bad Lapplands gränsbevakningsväsende om fler mannar och flygassistans från Rovaniemi.

Anja hade varit försvunnen i mer än ett dygn, men vädret blev varmare och det gav hopp. På dagen steg temperaturen till tjugo grader och följande natt var det också flera plusgrader. Flickan skulle kunna överleva flera dagar i terrängen.

På söndagen inleddes storspaningen. Pådraget leddes av Eero Koponen, ordinarie länsman i Muonio, som hade återvänt från en resa till huvudstaden, och han assisterades av kapten Toivonen.

En efterspaningscentral inrättades vid Putkioja, där de sista säkra spåren hade hittats. Gränsbevakningen såg till att centralen hade tält och kommunikationsmedel.

Antalet deltagare i operationen steg till 400. Förutom de grupper som finkammade omgivningen närmade sig fyra spaningsgrupper Putkioja från olika håll och de områden man hade gått igenom markerades på spaningscentralens karta.

På söndagskvällen hade man letat igenom terrängen ända fram till Outakkatunturis norra sida, men utan resultat.

Hoppet falnar

På måndagen anlände flygvapnets helikopter från Utti. På tisdagen kom ytterligare en helikopter från svenska Kiruna och några flygplan syntes också på himlen.

Den areal som skulle genomsökas hade blivit enorm, cirka 400 kvadratkilometer. Samma områden söktes igenom om och om igen. I början hade efterspaningsarbetet varit osystematiskt och dessutom kunde Anja ha återvänt till en plats som redan hade finkammats.

Den lilla flickans försvinnande och det stora spaningspådraget berörde människor runt om i Finland. Tidningar och radio rapporterade och frivilliga hjälpare anlände både från södra Finland och från Sverige.

Man sökte i älvar och bäckar och tittade i vattendrag. Från Rovaniemi kom gummibåtar och försvarets dykare.

Till slut sträckte sig spaningsområdet norr om Pyhäkero och ända till Onnasjärvi i norr. Därifrån var det bara några kilometer till Ounasjärvi; på andra stranden låg Hetta kyrkby i Enontekis. Även fågelvägen var det mer än 25 kilometer från Kerässieppi till utkanten av spaningsområdet.

Störst var antalet spanare på pingstdagen den andra juni: mer än 1 000 människor rörde sig i området den dagen. Men efter de första dagarnas upptäckter hade inga säkra spår hittats.

Måndag annandag pingst hade Anja varit försvunnen i mer än tio dagar. Det var den tid som läkare bedömde att flickan kunde överleva.

Ett tungt beslut att lägga ner storoperationen fattades. Flickan var som uppslukad av ödemarken.

För sent

Men Anja var segare än någon hade kunnat tro. Två dagar efter att operationen hade avslutats var Enontekisbon Pentti Granqvist på väg på jobb i Ullatieva när han fick syn på något blått i terrängen.

Det var en liten blå kofta. Några andra spår fanns inte på platsen, men koftan låg vid kanten av ett schaktspår som om den avsiktligt hade lagts där.

Granqvist skickade omgående koftan till Hetta, därifrån länsman Bertil Öhman skickade den till Kerässieppi med polisbil, så att Anjas föräldrar skulle kunna identifiera den.

Anjas kofta hade hittats fem kilometer norr om spaningarnas nordligaste punkt.

Öhman skyndade sig att dra igång operationen på nytt. Först på plats i Ullatieva var gränsmännen under ledning av kapten Toivonen och vid kvällningen fanns det redan långt över hundra spanare från Muonio och Enontekis på plats.

Men den nya storoperationen hann knappt inledas förrän en patrull under ledning av Samuel Keskitalo hittade Anja död i strandvattnet i Ounasjoki.

Den döda flickan fördes till länsmannens hus i Hetta, dit föräldrarna kom för att identifiera sin dotter. Ett gevärsskott ekade i ödemarken som överenskommet tecken på att spaningen avblåstes.

Läkare bekräftade att Anja hade drunknat. Antagligen hade flickan hungrig och trött mist balansen när hon försökte dricka vatten ur älven.

Anja hade dött bara två eller högst tre dagar innan hon hittades. Det betydde att hon var vid liv när man efter tio dagars sökande hade beslutat att lägga ner spaningen. För att överleva hade hon först ätit fjolårsbär som hade kommit fram i snön, men de sista dagarna hade hon inte ätit alls.

Det var en utbredd sorg som följde Anja Tuulikki Kumpurinne till graven den 13 juni 1963. I begravningen deltog 800 människor från Muonio och Enontekis.

Ödesdiger väckning

Sökpatrullerna hittade inte Anja i tid eftersom hon hade vandrat mycket längre än någon kunde föreställa sig. Flickan hann irra undan spanarnas blickar då en systematisk spaning inleddes sent och området utvidgades alltför långsamt. Flera olyckliga sammanträffanden bidrog till det olyckliga slutet.

Men efterklokhet tjänar inget till. Det var det första stora efterspaningspådraget i Finland och det genomfördes improviserat, men enligt dåtidens bästa kunskap.

År 1963 fanns det ingen part i Finland som hade ansvar för att organisera stora efterspaningar. Precis som idag låg ansvaret för att söka efter försvunna personer på myndigheterna, men man hade knappt om erfarenhet av hur en sådan operation skulle organiseras eller ledas. Vid behov kunde myndigheterna även då be frivilliga om hjälp, men vem som ställde upp avgjorde slumpen och eventuella volontärer hade inte på förhand fått någon utbildning i efterspaning.

Anjas öde väckte en enorm hjälpvilja medan operationen pågick och debatten fortsatte efter det tragiska slutet. För framtiden behövdes en organisation som kunde bistå myndigheterna snabbt och effektivt.

Myndigheterna välkomnade initiativet och Frivilliga räddningstjänsten (Vapepa) grundades i mars 1964 som en sammanslutning av flera organisationer med Finlands Röda Kors som koordinator.

Idag består Frivilliga räddningstjänstens nätverk av frivilliga räddare av 50 medlemsorganisationer. Antalet larmgrupper är cirka 1 300 och antalet volontärer över 20 000.

– De frivilliga i Vapepas larmgrupper har fått utbildning i efterspaning, så arbetet i terrängen sker systematiskt och effektivt. Man övar ständigt och arbetet utvecklas på basis av tidigare erfarenheter, berättar Frivilliga räddningstjänstens beredskapskoordinator Heikki Väätämöinen.

När polisen får ett meddelande om ett försvinnande bildar sig den första patrullen en bild av situationen och genomför en snabb efterspaning i närområdet. Därefter larmas hjälp så snabbt situationen kräver.

– Om det är frågan om ett barn eller en åldrig i dåligt skick är tröskeln för att larma Vapepa låg. Polisen kan göra ett beredskapslarm till Frivilliga räddningstjänsten redan innan poliserna själva har kommit till platsen, så att man snabbt får hjälpare på fötter om och när det egentliga larmet kommer.

Frivilliga räddningstjänsten, 50 år i år, är ett rätt unikt nätverk av hjälpare även globalt sett. Under dess halvsekellånga historia har frivilliga bistått myndigheterna i tusentals uppdrag och även enligt en försiktig bedömning har man tack vare Frivilliga räddningstjänsten hittat hundratals personer i tid i situationer där deras liv eller hälsa varit i fara.

För att Frivilliga räddningstjänsten skulle grundas behövdes att en liten flicka gick vilse i skogen.

Inget ont som inte har något gott med sig.

Källor: Spaningspådraget enl. polisens protokoll från år 1963 (FRK:s arkiv), Lauri Ratavas intervjuer för historik om Frivilliga räddningstjänsten